Mina möten med de offentliga måltiderna i livet

Förutom att vara engagerad i mitt arbete och i den här bloggen så är jag även del av en nätverksgrupp. Vi kallar oss OM – Gruppen för offentliga måltider och syftet med gruppen är att dels utbyta erfarenheter och idéer med varandra men även att verka för en utveckling av de offentliga måltiderna.
Vi har en hemsida med en blogg där vi som ingår i gruppen delar med oss om våra tankar kring måltiderna och verksamheten i de offentliga köken. Denna gång föll lotten på mig att skapa ett inlägg och jag tänkte inte återge allt här men det handlar om mina minnen av offentlig mat under uppväxttiden. Om du är intresserad så hittar du inlägget här och kika gärna in på vår facebooksida, tycker du att det vi arbetar för är något viktigt så får du gärna gilla oss så vi får fler personer som stödjer vårt arbete.


 En del har hänt sedan jag skrev detta ursprungliga inlägg och OM har lagts i malpåse varför jag nu lägger till mitt inlägg här så att det inte försvinner.

Någonstans har jag läst att om man lever fram till man blir 80 år så kommer man upp i ca 175000 måltider. Hur många av dessa måltider äter man i hemmet och hur många av dessa är offentliga måltider i någon form? Under en så lång livstid så kommer man att stöta på dessa måltider i alla möjliga former, från att man är barn och går först i förskola följt av grundskola och gymnasium. När man blir äldre så kanske man får mat genom hemtjänst eller hamnar i någon form av boende med andra inom äldreomsorgen. Har man sedan oturen och behöver läkarvård under sin livstid så hinner man nog även med några offentliga måltider med mat från landstingskök. Man väljer själv inte sin utbildning eller omvårdnad utifrån måltiderna, speciellt inte när man är liten eller riktigt gammal, vilket att måltidens kvalitet styrs av var man hamnar i dessa situationer. Fast har man tur så har man anhöriga som ser vikten av en bra måltid och väljer förskola, skola eller äldreomsorg som serverar god och näringsriktig mat. I Sverige serveras det varje dag 3 miljoner offentliga måltider, känn på den siffran. Hur många av dessa har gästen själv valt var den äter och vad som äts?

Jag har själv reflekterat lite över hur mitt möte med de offentliga måltiderna har sett ut genom livet. När jag var liten var arbetade min mamma som dagmamma, vilket innebar att jag aldrig gick på dagis som det hette då. Utan jag fick äta min mammas hemlagade mat sju dagar i veckan och hade det som referens när det var dags att börja skolan. Något som för mig innebar en chock, för det första fick man inte själv bestämma hur mycket man skulle äta. Det stod en mattant där som slevade upp samma mängd till alla, och avslutade med orden ”Nu äter du upp allt innan du får gå på rast”. Sen hade man en fröken som höll koll på att sagda uppgift genomfördes. Så såg alla måltider ut från 1:a till 6:e klass, att gå till matsalen var lite som ett lotteri. Hade man tur var det något som man tyckte om och då blev inte lunchen ett tvång, men ofta drabbades man av motsatsen.

När jag sedan blev äldre och började på det lokala högstadiet så fanns inte lärarna kvar som vakade över måltiden. Men däremot stod en vitklädd mattant med barsk uppsyn (jag undrar om hon anställdes just för den uppgiften) vid utgången och kontrollerade tallrikarna innan man lämnade in dem i disken. Men nu hade man åtminstone möjlighet att förhandla sig till vilken mängd mat som lades på tallriken innan man satt sig till bords.

Men det som är allra tydligast i mitt minne av skolmaten var att jag nog inte hade en enda favoriträtt. Visst jublade man när det serverades pannkaka eller potatisbullar men det var nog mest för att då visste man vad som skulle dyka upp på tallriken. Men all övrig mat som serverades satte inget permanent avtryck på mina sinnen. Inga dofter, smaker, synintryck eller annat som jag kan förknippa med skolmåltiden.

Mina två tydligaste minnen utanför skolmåltiden har samma innehåll, båda gångerna ligger jag på sjukhus och båda gångerna har jag haft problem med näringsintaget. Den första gången pga av magsjuka vid unga år och den andra pga hjärnskakning i högstadieåldern. Scenariot såg likadant ut båda gångerna, efter några dagar med dropp skulle jag äntligen få min första måltid med mat och såg verkligen fram emot det. Hade fantiserat lite om vad det kunde vara för något och blev riktigt besviken när det visade sig vara en tallrik kalvsylta med ljummen potatis och rödbetor. Inget fel på kalvsylta i sig men kanske inte det ett barn längtar mest efter när man suktat efter riktig mat i flera dagar. Där var det ingen fokus på målgruppen utan handlade bara om en måltid anpassad efter sjukdomssymtomen.

Det är just dessa negativa minnen av de offentliga måltiderna som jag vill vara med att arbeta bort. Visst kommer vi aldrig att kunna skapa den ultimata upplevelsen åt alla som någon gång äter en offentlig måltid. Men bara att se det som en måltid, något som innefattar så mycket mer än bara det som är på tallriken är ett stort steg på vägen. Att fokusera på smak, doft, utseende och upplevelse före man fokuserar på näringsinnehåll och kostekonomi. Att jag nu är en del av OM ger mig en större möjlighet att vara en av de krafter som verkar för den nya offentliga måltiden. En offentlig måltid utan tvång, en offentlig måltid där gästen är i fokus, en offentlig måltid fylld av positiva upplevelser, en offentlig måltid där barn slipper äta kalvsylta om de själva inte valt det.

Tack för mig / Håkan

Annonser